Lördag 18 och söndag 19 maj klockan 19:30 avslutas Italienska kulturinstitutets filmserie “Mereghettis filmval – Resa genom den italienska filmhistorien” med visningen av La meglio gioventù (2003, Marco Tullio Giordana) på Bio Aspen. Under de första sex månaderna av 2024 har vi åkt på en upptäcktsresa genom den italienska filmhistorien med hjälp av sju filmer, en per decennium från 40- till 2000-talet. Cykeln är kurerad av Paolo Mereghetti, den främste italienske filmkritikern och författare till det historiska filmuppslagsverket Il Mereghetti publicerat sedan 1993.
Filmen, som utspelar sig över 40 år med en speltid på dryga 6 timmar, kommer visas i två sittningar. Den första delen, som tar oss från 60- till 80-talet, visas lördag 18 maj kl. 19:30. Den andra delen, som tar oss i hamn fram till 2003, visas söndag 19 maj kl. 19:30.
La meglio gioventù (Italien 2003, 366’) Marco Tullio Giordana.
Filmen är i två delar
Språk: italienska med engelska undertexter
Akt I, visas lördag 18 maj
Sommaren 1966, resan som de romerska Carati-bröderna Nicola (Lo Cascio) och Matteo (Boni) ska göra till Nordkap försenas då de försöker lindra Giorgias (Trinca) lidande, en ung schizofren kvinna som behandlats med elektrochock. De lyckas inte hjälpa henne och detta inspirerar Matteo att bli polis och Nicola att studera antipsykiatri i Turin dit han flyttade på grund av Giulia (Bergamasco) som han lärde känna under översvämningarna i Florens. Medan Matteo blir mer och mer medveten om samtidens ondska (och sin egen ilska), först i Turin och sen i Palermo, fortsätter Nicola jobba som psykiatriker och får en dotter, Sara, men han lyckas inte stoppa Giulia som blir medlem i terrororganisationen Brigate Rosse. Under tiden dör brödernas pappa (Tidona) som hade vårdats av modern (Asti). Storasyster Giovanna (Vitale) fortsätter sin karriär som högt framstående tjänsteman och den yngre systern Francesca (Carnelurti) gifter sig med Nicolas bästa vän, Carlo Tommasi (Gifuni), en ung ekonom som jobbar på Banca d’Italia.
Akt II, visas söndag 19 maj
Vi har kommit fram till 80-talet: Nicola träffar Giorgia igen, inskriven på ett mentalsjukhus, och han anstränger sig för att hjälpa henne tillbaka på fötter; Matteo lyckas inte stilla sin missnöjdhet, inte ens med kärleken som Mirella (Sansa) ger honom; Giulia, som har berättat för Carlo att hon är ett mål för Brigate Rosse, blir tillfångatagen eftersom hon ville se sin dotter. Och denna händelse gör att Nicola får reda på Mirellas existens, som under en turbulent och flyktig relation med Matteo fick barnet Andrea.
Filmen var tänkt att släppas på TV (i fyra avsnitt) men kom ut på bio efter att den vann i kategorin «Un certain regard» på filmfestivalen i Cannes. Filmen utspelar sig under nästan 40 år (den avslutas 2003, i Carlos [Fabrizio Gifunis] hus i Toskana, med ett idealiskt synvinkelbyte från pappornas till barnens generation), och den lyckas blanda melodramatisk inblandning och social analys. Manuset är skrivet av Stefano Rulli och Sandro Petraglia (författare till ett liknande men mindre lyckat TV-experiment, La vita che verrà, som handlar om efterkrigstiden och återuppbyggandet av samhället, regisserad av Pasquale Pozzessere) och handlingen först framåt parallellt av två bröder: Nicola (Luigi Lo Cascio) som är mer ”possibilist” och Matteo (Alessio Boni) som är mer ”kompromisslös”; den förste förkroppsligar de nationella idealen om ”det upplysta borgerskapet”, och den andre blir en röst för en destruktiv och ”individualistisk” ilska. Få är de humoristiska utsvängningarna (de som finns, i andra akten, levereras av arbetaren Vitale [Claudio Gioè]), få är även scener som är rakt ut reflektioner om den historiska tidpunkten (från de svagaste och de som är mest benägna till att vara efterkloka: Vitales brandtal mot de maximalistiska flygbladen under 1968s stökiga år, försvarstalet från den anklagade politikern under mutskandalen Mani Pulite); snarare är filmen en deltagande och känslosam beskrivning av önskningarna från en generation – som pressen ofta har omdimensionerat: Matteos önskan om ordning som moralisk hållpunkt – men som lyckas, i en ljus och melankolisk final på de Eoliska öarna och i Toskana, återinge en vilja att förändras som inte än har slocknat. Det är en film som är fylld av en kärlek till berättandet (inte för intet visas många böcker och bibliotek), till vilken Giordana lyckas ge ett ovanligt flyt för ett så stort verk, och han använder på bästa sätt närbilders intensitet och drar nytta av tillfällen av narrativ paus under vida utomhusscener. Titeln är tagen från en friulisk poesisamling av Pier Paolo Pasolini. Producerad av Angelo Barbagallo; fotografi av Roberto Forza, scenografi av Franco Ceraolo.
Paolo Mereghetti (Milano 1949) är journalist och har jobbat för tidskrifter som L’Europeo, Repubblica, King och Il Corriere della Sera, där han skrivit filmrecensioner. Han har skrivit för Ombre rosse, Positif, Linea d’ombra, Reset, Ciak och Lo straniero. Ham har jobbat på Filmfestivalen i Venedig under ledning av Lizzani, Rondi och Barbera. Han är författare till Filmuppslagsverket som bär hans namn – il Mereghetti – som nu har nått sin tionde upplaga. Han har vunnit priserna Premio Flaiano och Premio De Sica för hans arbete som filmkritiker.
I samarbete med Italienska kulturinstitutet.